Socialträning av Skade
Vi började fredag eftermiddag med en liten promenad med Vidar och Vittra, sen fick de gå in i huset och vi packade in oss i bilen. Första anhalten var Hagsta, för att plocka upp Joar, så hon fick sällskap i baksätet.
Nästa stopp var på Brynäs Zoo. Hon ville inte alls gå in, så jag bar helt sonika in henne. Väl inne busade hon med en liten blandrasvalp, sprang glatt ifrån mig och hälsade på folk och hundar. Inte alls den lite försiktiga och ängsliga valp jag förväntat mig. Hon fick lite tuggisar och en pipleksak och vi köpte hem 100 kg eukanuba, innan vi tog oss ut i bilen igen.
En stopp till för att hämta Danne, där vi mötte Malin och hennes goldentikar Lilja och Tosca. Skade hälsade glatt på dem, pussades och kunde nog tänka sig att busa lite oxå. Efter en snabbrastning åkte vi så vidare till Uppsala.
Resan gick bra, hon sov eller låg tyst och förnöjt i baksätet. Framme rastade jag henne och sen gick vi in. Hon busade glatt med sina nya leksaker och ville undersöka allt, utom trappan upp. Den vägrade hon hela helgen, så när vi skulle sova fick jag bära henne upp och sen ner igen på morgonen. Troligen var den för halkig, och dessutom öppen.
Hon var lite ängslig då barnen rörde sig fort eller lät högt, annars gick det hur bra som helst. Hon var nöjd med att leka med sina saker, tugga på sina ben, gå små promneader och bara hänga med oss. Visst var honn trött av alla nya intryck och sov massor, men uppförandet var utmärkt. Inte ens när vi åkte till stallet och umgicks med hästarna var det läskigt. Hon gömde sig bakom mina ben om det blev för mycket, inte mer. När Blixten sadlades av och fick hovarna kratsade somnade hon hoprullad på stallgolvet.
Det enda hon inte gillade så mycket var Ursus som var lite sur på henne. Han ville ha alla smulor själv, och gärna hennes saker med. Ute gick det bra, men då var han helt ointresserad av henne. Hon fick sova i buren bredvid mig på nätterna, och där trivdes hon galant. Inte ett pip, utan bara djup sömn.
På hemvägen fick hon hälsa på Tyra som hon inte träffat på ett bra tag. Lite lek på pudelvis (man skulle skälla när man busade, vilket de aldrig gör hemma) fick hon, sen vara hos mamma, pappa och Maja när jag jobbade. De tog en härlig långpromenad med hundarna lösa innan jag slutade och vi åkte hem.
Tjejerna hemma var lite tuffa på henne när hon gick in i hundgården. Istället för att lägga sig på rygg och skrika, sa hon ilsket ifrån. Hon byggde helt klart självförtroende den här helgen!
Jag sammanfattar stolt, att hon uppfödde sig som en normal inneboende sällskapshund! Inga olyckor inne när det gäller rumsrenhet eller annat (förutom en skål med rivna ostsmulor hon lyckades riva ner), utan lugn och sansad. Hon är bara 4 månader och har bott ute sen hon var 9 veckor gammal!
Vårbus
Polardistans 2010
Efter en hel del funderande bestämde jag mig sommaren 2009 för att anmäla mig till PD 2010, min första tävling med hundspann. Det största problemet var att jag inte hade tillräckligt med hundar i rätt ålder. Men Malin Sundin ställde upp med detta plus utlåning av den utrustning som jag saknade. Från början hade jag tänkt starta med 6 hundar men när hemsidan kom upp inför tävlingen var klasserna ändrad från 4-6 hundar till 6-8 hundar. Problem uppstod då alll min utrustning var anpassad för 6 hundar. Men efter att ha tränat med 7 hundar hela vintern var uttrustningen justerad för 8 spann. På söndag morgon packade jag Piro och Drifa i bilen för att åka till Särna. På vägen svängde jag in i Orsa för att hämta min handler vid busstationen samt till Ylajärvis för 5 hundar och det sista av den obligatoriska utrustningen. Nästa gång ska jag börja tidigare med packningen så jag hinner väga mina saker och byta ut de tyngsta föremålen. Kan jag tjäna in några kilon på det så har hundarna mindre att dra. Så här i efterhand inser jag att jag nog av gammal vana packade för tur, inte tävling. Väl framme i Särna är det mörkt så det blir bara att packa in oss i stugan och mata/ rasta hundarna. Therese som var min handler är van med hunddagisrutiner så hon promenerade varv på varv med hundarna. Hon jobbar som hundinstruktör i Stockholm och ville följa med för att se en del av hundvärden som hon inte har sett tidigare. På måndagen tittade vi på de första starterna. Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller tycka synd om de som kör 30 mil på skidor. Sedan var det dags att ta tag i registreringen, veterinärbesiktningen och kontrollen av den obligatoriska utrustningen. Det var skönt att vi hade kommit i god tid så vi han fixa allt innan majoriteten av startfältet kom. Strax före förarmötet upptäckte jag att de delade ut en tävlingskarta i sekretariatet som inte fanns när jag anmälde mig, så det var bara att hämta en. Synd att spåret inte var inritat från början på den utan att man fick rita av sträckningen från en karta som saknade leder och vägar så det var lite gissa, rita och hoppas det blev rätt. Tisdagens start gick bra förutom att jag höll på att missa min starttid. När jag var klar trodde jag att funktionärerna skulle säga till när det var dags eftersom 3 olika funktionärer frågat när min starttid var. Men rätt som det var kom Malin rusande och ropade att jag skulle starta. Så i vild panik tog vi oss till startlinjen. Therese snubblade/ fastnade i snön så en funktionär tog ledarhundarna och ledde dom till start. Drifa skyggade då det kom en okänd så selen trasslade sig. Med nio sekunder till start så hann inte funktionären justera selen så vi startade med lite trassel. Tänkte köra ner till sjön och fixa selen men alldeles före sjön fanns det ytterligare en funktionär som kunde hjälpa mig. Det verkar inte som det rådde någon funktionärsbrist. Hundarna gick bra och under de första 2 milen blev vi omkörda av åtskilliga spann. Jag var lite nervös i början, eftersom jag blivit skrämd med att många polarhundar inte tycker om vita hundar. Jag hade hela 5 vita eller mycket ljusa hundar i spannet! Men till slut fick vi in rutinen på omkörningar: Försök få släden åt sidan, bromsa in spannet lite så hundarna får jobba hårdare och när de första hundarna i det andra spannet kommer upp brevid släden stannar jag mitt spann och får på så sätt till en snabb omkörning. Piro blev troligen nafsad i någon omkörning för jag hittade märken på han nosrygg. Det var en trevlig tur till Lofsdalen. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde tagit fler korta pauser, för hundarna var trötta när vi kom fram. På väg upp för fjället började Haakon krabba. Jag hade blivit förvarnad om att han kunde göra det så jag brydde mig inte. Men när det sedan började gå utför så upptäckte jag att han hade lyckats få ut höger framben ur selen. Undrar om det kan vara detta som gjorde att han vid veterinärkontrollen ömmade fram i bogen. Jag beslutade att ta ut honom ur spannet. Tanken var annars att Piro skulle tas ut då han likt husse kämpar mot lätt övervikt. När jag efter 3½ timmes vila gick ut från Lofsdalen var det mörkt. Jag hade inte ritat in på kartan hur spåret gick på sjön, men hade kartan från hemsidan i huvudet. Reflexerna till höger om mig i pannlampsskenet övertygade om att spåret gick på andra sidan sjön och att hundarna följde ett spår upp till campingen. Efter mycket slit utan resultat såg jag att ett till spann startade, så jag inväntade honom. Han hade samma åsikt som mig om spåret och efter några misslyckade försök kontaktade han checkpointen så att de skickade en skoter för att hjälpa oss till rätta. Det visade sig att hundarna hade rätt och vi hade fel! Sedan körde vi tillsammans ett bra tag till min pannlampa började strula. Med lite mekande fungerade den igen. När vi kom upp på fjället igen så blåste det så hundarna nästan stod stilla och min toboggan gick i sidled på spåret. Hundarna blev märkbart trötta och rätt som det var så poffade det till på huvudet. Pannlampan gav upp så vi blev stående där i mörkret medan jag famlade efter reservlampan i släden. När den satt på huvudet var det bara att forsätta och jag började leta efter en lägerplats för natten. Snöyran gjorde det inte lättare, så till slut stannade jag vid en dunge (3 st träd och 2 buskar) på sidan av spåret där jag kunde förankra hundarna. Jag trampade och grävde ett dike till mig och hundarna så att vinden skulle gå över oss. Vaknade till några gånger under natten då det kom andra spann och passerade oss. (Hörde i mål att det hade mätts upp 14 sekundmeter i byarna, vet inte om det stämmer) Vi startade i gryningen igen och allt gick bra till sista milen. Piro som borde ha stannat i Lofsdalen visade tydliga tecken på trötthet. Tillslut tog värmen honom och han ville inte springa mer. 6 km från förvarningen och 8 kilometer från mål var det bara att packa om släden för att få ner honom i den. Han satt där i 2 kilometer innan han hoppade ur, jag stannade och stoppade tillbaka honom men han ville inte åka i släden. Bore började också visa trötthetstecken och stannade till då och då. Efter lite omflyttningar fick jag hundarna på nya platser och det började gå frammåt igen. De sista kilometrarna var det Alex förtjänst att vi kom fram till mål. När jag började slappna av nere på sjön med målet nästan i sikte kommer det ut en häst 50 m framför oss. Gubben tycker att det bara var att köra förbi. Efter lite vänligt skrikande för att överrösta hundarna vänder han med hästen upp på land igen. Förlorar 5 minuter på att få hundarna att passera platsen och de förlorar krafter som de inte har. Piro stapplade bokstavligen över mållinjen och det var trevligt att det fanns folk som stod där och hejade på oss eftersläntare trots att vi kom så långt efter segrarna. Det var en trevlig erfarenhet, förutom den sista milen då jag fick pressa hundarna för att komma i mål. Jag lärde mig en hel del som jag kommer att göra annorlunda nästa gång för att få piggare hundar över mållinjen. Det tog nästan 1 vecka innan Piro blev sig själv igen, de övriga såg hyfsat pigga ut efter en natts vila.
