Nattfrostens kennel

Vi åkte upp till stugan på nyårsafton. Vidar och Vittra i bilen, Piro och Freja i bur i kåpan, Ego/Fenja, Drífa/Skade, Cora/Ubbe, Gjöa/Bestla på släpet. Väl framme packades upp och stugan startades, hundar rastades och placerades i hundgårdarna och i stugan. Ubbe med Drífa, Skade och Fenja i den gamla med innedel, Piro, Gjöa och Bestla i mitten. Den längst upp fick dörr efter nån dag, men då den inte har koja hade Ego och Cora den som daggård, och sov inne på nätterna.
Vi var mindre glada över frusna vattenledningar, men på en timme var det tinat och vi glada. Sängen var nerkissad av möss, inte heller så skoj. Bara att ta hem och tvätta allt, och låtsas som att täcken, kuddar och madrasser var rena under lakan od. under veckan.
Cora lade sig under sängen av grannarnas fyrverkeri, Vidar var skärrad och stressnivån märktes någon dag, trots 15 min oljud. Ubbe blev mest skrämd, och gafflade ute 2 timmar, härjade inne en timme, sen grät han i buren en stund, innan han åkte ut igen för att gaffla.

Krister hade en seg förkylning kvar i kroppen, och började lugnt, med 6-spann ena hållet av skoterleden ena dagen, och 6-spann åt andra hållet dagen efter. Sen var det dags för operation "hämta klövar från dött rådjur Vittra hittat under snön". Då blev det ett 8-spann med Vidar, Vittra, Cora och Freja. Resten av dagen spenderades i Sveg på badhus och affärer.
Efter detta började Krister köra sitt framtida tävlingsspann, dvs 8-spann med de registrarade huskyna. Jag fortsatta hålla mig till promenader, oftast över remsgården och sen skoterleden upp för berget.

En kväll lärde sig Vidar en läxa. Han försökte skrämma bort Ego från ett tuggben när hans eget var slut. Ego låg under sängen, och varnade, då svarade Vidar emot, sen bet Ego Vidar i ena frambenet. Vidar fortsatte att vråla, men kröp fram, Ego efter, sen drog jag upp Vidar i sängen och tvingade honom att ligga kvar. Han tyckte mäkta synd om sig, och när min film var slut såg jag att han hade bithål runt om hela benet. Han fick såren renklippta, tvättade, sprutade med svidmedel och sen bandagerade för att han inte skulle slicka på dem. OJ vad synd det blev om honom då! Ännu värre när han fick bandage med sko på för att kunna härja ute. Då tyckte han att han nog var VÄLDIGT skadad, eftersom det behövdes bandage. ;-)

Så fick vi för oss att köra 12-spann första gången med släde. Hittills har vi haft dem framför 4-hjulingen eller kört alla hundarna delade i 2 spann. Vi selade på, alla tog det hyfsat lugn, jag satte mig, säkerhetslinor togs bort, sen var det slut på lugnet! Vi krashade innan vi kommit mer än 100 meter. Jag hörda snöankarna klonka bakom mig, och ett landade bakom mitt huvud. Jag kravlade mig ur den välta släden och kröp för livet undan ankaret. Såg bilder av hur ankaret skulle haka fast i huvudet och släpa mig efter släden! Fast ankare 2 hade lagt sig runt en rot, så jag var säkrare än jag visste.
Vidar ryckte av dragsnöret på sin sele av stoppet, men vi ignorerade det ett tag. Först upp med släden, trassla ut, i med mig i släden och så iväg igen. Efter att ha passerat remsgården och stannat i backen uppför berget fick Vidar en läderrem istället för snöre, och kunde göra nytta igen. Vi körde över berget, ner igen, sen vände vi. Dumheter ansåg Drífa, som inte alls förstår att Vittra inte är en husky, samt att Freja är 11 år och har tumörer... Efter handgriplig övertalning (jag tar tag i nacklinan och styr dem rätt) åkte vi samma väg tilbaka. Det blev inget värre än öm nacke och ett dygns huvudvärk för mig, och lite ömma muskler på Krister.

Vi hade Lisa på Odlingen fredag till måndag, och mina snälla föräldrar som djurvakter resten av veckan. Hem åkte vi på lördagen, tråkigt att lämna stugan som alltid, men ändå skönt att åka hem.
Nu är det ju så glatt, att vi ska åka dit igen redan den 22:a januari. Då har vi underbaraste Kharinan och Martinen här på helgen, och snällaste mamman och pappan tar resten av veckan. Vi är oerhört tacksamma att det finns de som ställer upp och tar hand om får, höns, kaniner och småttingar när vi är borta.