Allt klart. väntar på förarmöte

foto0079 (MMS)

Allt klart. väntar på förarmöte


Petter vallar släde istället för att äta f...

foto0078 (MMS)

Petter vallar släde istället för att äta frukost. snart bär det iväg till särna för registrering och förmöte.


Remmet vecka 1

Vi åkte upp till stugan på nyårsafton. Vidar och Vittra i bilen, Piro och Freja i bur i kåpan, Ego/Fenja, Drífa/Skade, Cora/Ubbe, Gjöa/Bestla på släpet. Väl framme packades upp och stugan startades, hundar rastades och placerades i hundgårdarna och i stugan. Ubbe med Drífa, Skade och Fenja i den gamla med innedel, Piro, Gjöa och Bestla i mitten. Den längst upp fick dörr efter nån dag, men då den inte har koja hade Ego och Cora den som daggård, och sov inne på nätterna.
Vi var mindre glada över frusna vattenledningar, men på en timme var det tinat och vi glada. Sängen var nerkissad av möss, inte heller så skoj. Bara att ta hem och tvätta allt, och låtsas som att täcken, kuddar och madrasser var rena under lakan od. under veckan.
Cora lade sig under sängen av grannarnas fyrverkeri, Vidar var skärrad och stressnivån märktes någon dag, trots 15 min oljud. Ubbe blev mest skrämd, och gafflade ute 2 timmar, härjade inne en timme, sen grät han i buren en stund, innan han åkte ut igen för att gaffla.

Krister hade en seg förkylning kvar i kroppen, och började lugnt, med 6-spann ena hållet av skoterleden ena dagen, och 6-spann åt andra hållet dagen efter. Sen var det dags för operation "hämta klövar från dött rådjur Vittra hittat under snön". Då blev det ett 8-spann med Vidar, Vittra, Cora och Freja. Resten av dagen spenderades i Sveg på badhus och affärer.
Efter detta började Krister köra sitt framtida tävlingsspann, dvs 8-spann med de registrarade huskyna. Jag fortsatta hålla mig till promenader, oftast över remsgården och sen skoterleden upp för berget.

En kväll lärde sig Vidar en läxa. Han försökte skrämma bort Ego från ett tuggben när hans eget var slut. Ego låg under sängen, och varnade, då svarade Vidar emot, sen bet Ego Vidar i ena frambenet. Vidar fortsatte att vråla, men kröp fram, Ego efter, sen drog jag upp Vidar i sängen och tvingade honom att ligga kvar. Han tyckte mäkta synd om sig, och när min film var slut såg jag att han hade bithål runt om hela benet. Han fick såren renklippta, tvättade, sprutade med svidmedel och sen bandagerade för att han inte skulle slicka på dem. OJ vad synd det blev om honom då! Ännu värre när han fick bandage med sko på för att kunna härja ute. Då tyckte han att han nog var VÄLDIGT skadad, eftersom det behövdes bandage. ;-)

Så fick vi för oss att köra 12-spann första gången med släde. Hittills har vi haft dem framför 4-hjulingen eller kört alla hundarna delade i 2 spann. Vi selade på, alla tog det hyfsat lugn, jag satte mig, säkerhetslinor togs bort, sen var det slut på lugnet! Vi krashade innan vi kommit mer än 100 meter. Jag hörda snöankarna klonka bakom mig, och ett landade bakom mitt huvud. Jag kravlade mig ur den välta släden och kröp för livet undan ankaret. Såg bilder av hur ankaret skulle haka fast i huvudet och släpa mig efter släden! Fast ankare 2 hade lagt sig runt en rot, så jag var säkrare än jag visste.
Vidar ryckte av dragsnöret på sin sele av stoppet, men vi ignorerade det ett tag. Först upp med släden, trassla ut, i med mig i släden och så iväg igen. Efter att ha passerat remsgården och stannat i backen uppför berget fick Vidar en läderrem istället för snöre, och kunde göra nytta igen. Vi körde över berget, ner igen, sen vände vi. Dumheter ansåg Drífa, som inte alls förstår att Vittra inte är en husky, samt att Freja är 11 år och har tumörer... Efter handgriplig övertalning (jag tar tag i nacklinan och styr dem rätt) åkte vi samma väg tilbaka. Det blev inget värre än öm nacke och ett dygns huvudvärk för mig, och lite ömma muskler på Krister.

Vi hade Lisa på Odlingen fredag till måndag, och mina snälla föräldrar som djurvakter resten av veckan. Hem åkte vi på lördagen, tråkigt att lämna stugan som alltid, men ändå skönt att åka hem.
Nu är det ju så glatt, att vi ska åka dit igen redan den 22:a januari. Då har vi underbaraste Kharinan och Martinen här på helgen, och snällaste mamman och pappan tar resten av veckan. Vi är oerhört tacksamma att det finns de som ställer upp och tar hand om får, höns, kaniner och småttingar när vi är borta.


Omorganisering på hundar och slädkörning.

Nu har vi vinter, och jag har varit ut med min släde en hel del. Först med bara Vidar, Ego och Vittra, sen stoppades Skade in. Vidar och Ego är strålande i wheel, Skade och Vittra något för dåliga på kommandon för att gå i led, men det jobbar vi på.

En dag när jag skulle iväg gjorde jag någon miss i starten, så att jag ramlade, lyckades välta släden, men den reste sig igen i kurvan från gårdsplanen. Jag for upp, sprang efter och började ropa på Vidar. När jag kom till jordkällaren hade Vidar (som alltså går i wheel) vänt spannet och kom farande i full fart tillbaka efter mig. Han gör sällan något utan en belöning, gärna förbi gränsen till muta. Fast när det verkligen gällde, så hämtade han mig för att han ville. Det gillas! Vi körde i alla fall 8 km rundan efter det, bara Vittra fått varva ner. Hon blev lite rädd, kanske gick det för fort utan mig, eller så trasslade de en del i vändningen.

Efter att Krister och jag kört ett spann var, så har jag uppgraderat till att köra hela mitt 5-spann. Ubbe får då gå ensam i mitten. Jag har varit ut ett par gånger, men har tyvärr haft för ont ett tag, för att våga. Är lite rädd att värken ska bli värre, så att jag inte kan jobba. Sen kom snön, och mer och mer och mer av den. Eftersom skotern inte riktigt vill, har vi inga uppkörda spår. Jag vågar inte heller köra på den plogade vägen, ifall granntanten kommer med sin kines. Risken är ju överhängande att den skulle bli huskymat, om de är för taggade och inne i jakt.

Annars har Bestla också hunnit med sitt första löp nu, bara Gjöa kvar, om hon inte löpt tyst. Cora har bestämt sig för att göra som Freja, så hon sover inne på nätterna nu för tiden. Piro som alltid tyckt så bedrövligt synd om sig på nätterna, har också fått en förändring. Vi provade först om Fenja kunde flytta in till honom. Tanken var att vi kanske borde sära på Skade och Fenja, som inte var bästisar när morsan var på mässa. Fast Fenja vågade inte ens vara inne i boxen samtidigt som Piro, och fick lättad gå hem igen efter fem minuter. Då bestämde vi oss för att Piro får flytta in till Gjöa och Bestla på nätterna. Han är jättenöjd, och alla tre delar koja. Så länge ingen av dem löper fortsätter arrangemanget. Vi hoppas att Bestla ska våga flytta in permanent till Piro i framtiden. Nu får de ju umgås rejält varje kväll/natt, så det kan säkert gå.

Kvällen före dopparedagen var Vidar och Vittra med till Kristers föräldrar i Gävle. Julafton var de med hos Jenny, och fick egna paket. PÅ juldagen var hela min familj här, och det gick strålande. När Cora och Freja kom in blev Tyra som var i höglöp kär i Cora. Cora var lite brydd, och åt hellre godis.
Nu laddar vi inför nyårsfirande i stugan. Lämpliga hus/djurvakter är inbokade, så det känns tryggt att vara i Remmet och lämna Odlingen i goda händer. Hoppas på väl uppkörda spår där, för hemma dröjer det nog innann vi har några sådana. Snön fortsätter nämligen att vräka ner, titt som tätt. Kanske kan vi muta pappa att parkera sin skoter här ett tag.

Mässhelg

Fredagen den 17:e december klev jag upp tidigt och skjutsade Krister till tåget. Sen var det full rulle hela förmiddagen. Alla djur skulle tas omhand extra noga, det skulle packas och så städas av en gnutta i huset. Kharina och Martin, våra allra bästa hus och djurvakter skulle bo hos oss och sköta om allt, medan jag, Krister, Ego och Drífa styrde kosan mot Stockholm och Älvsjömässan för Stockholms hundmässa, eller "Stora Stockholm".

Vi började med en sväng till mässan för att lasta av det tyngsta och hjälpa till med lite monterbygge.
När vi kom hem till Therese, bubbade vi in packning och sen försökte vi rasta hundarna. Inte så lätt, för det är svårt det där, med att vara i Stockholm när man är en lantis. Sista rundan på kvällen mötte vi en karl som tänkte skälla ut oss. Han gillade inte att man hade husky i stan. När vi berättade hur vi bodde blev han överlycklig!
Lite mys på kvällen, sen lade vi oss rätt tidigt, för att ladda inför låååång dag på mässan.

Krister klev upp, rastade och matade hundar och gjorde frukost innan jag masade mig ur sängen. Hundarna ville inte äta sin vanliga mat, så vi satsade på att tigga provpåsar på mässan till resterande mål de skulle ha innan hemfärd. Therese klev upp och guidade oss från henne till Älvsjömässan, sen åkte hon hem och sov en stund till.
Vi hade 2 hundburar på husky/samojedsidan, så vi växlade lite med vilka hundar som fick vila och vilka som var framme och umgicks med besökare. Det var måååånga som hade huskyn som drömras, och insåg att de aldrig skulle kunna ha någon. 2 tjejer pratade jag med där jag med glädje kunde säga att de med allra största säkerhet kunde berika livet tillräckligt för en husky, eller helst två då. De var jätteglada, för de trodde ändå att de kanske inte kunde. En hel del funderade över om det de kunde erbjuda räckte till, och det där med motionen klarar nog många, men att lämna hemma i lägenhet långa dagar, nej, det går ju inte. Sen ska det där med draget finnas för att de ska må riktigt bra. Tipsade några om att kolla efter en vuxen hund som inte gillar drag, kanske pga farträdsla eller överhettning. En tjej med showis kom och frågade en hel del om drag oxå, vilket var jättekul.

Hundarna var så där perfekt sociala, hälsade på alla som stannade till, uppförde sig bra med alla hundar som passerade, ville bli kliad på magen av alla barn och gjorde succé. De orkade med att visa upp sig två hela dagar, vi var på mässan ca 8-18 på lördagen och 9-17.30 på söndagen. Korta rastningar utanför och någon stund i buren räckte till som paus. Jag vet inte hur många gånger folk hajade till över Egos ögon, måååånga foton blev det. Jag ska dessutom fota honom och mejla några fina snöbilder till Bamsesbollar, då hon ville ha honom avmålad av sin konstnär till tryck hon säljer. Vi trumpetades även på, och sekunden innan vi hoppade upp och skällde ut trumpetarna fick vi information att vår monter vunnit ett HP i bästa monter-tävlingen. :-)
Enda smolket i bägaren var att det kom en skum gubbe på lördagen och skrämde Ego. Han smög fram, nosade på gubbens hand och kastade sig sedan undan och gömde sig under bänken jag satt på. Gubben var fram flera gånger och uppförde sig konstigt med andra hundar. Jag ställde mig mellan honom och Ego varje gång han kom tillbaka. Dagen efter var Ego extremt signalkänslig. Han hälsade på alla barn och tjejer, men män och unga grabbar fick en kort lektion i signaler och kropsspråk för att han skulle gå fram.

Vi fyndade lite tugg, hundgodis, halsband, en ny jacka åt Krister och började drömma om att ge hundarnas Olivers igen, då de baserar maten på frigående kycklingar!
Jag hade en avlämning av möss, en leverans av möss och så leverans av tigersalamandrar. Det gäller att passa på, då man är ute och reser! ;-)

När mässan var slut packade vi ihop, bar ut till bilen, träffade Jessica som liftade med oss till Odlingen för vidare hemfärd med Martin. Jag slumrade i baksätet med 2 extremt trötta hundar och Jessica höll Krister vaken där fram.
Väl hemma hade Kharina och Martin redan nattat alla djur, så vi kunde bära in allt och bara ta the och macka innan sänggång. Trötta men nöjda, efter en mycket rolig, intressant och givande helg!

Är vintern här?

Vi har väntat och väntat på vintern. Under tiden har vi kört 4-hjuling, och växlar oftast mellan Tvärårundan på 11 km och korta runden på 8 km. Vi har flyttat om lite bland hundarna igen, och tror nu att vi är nöjda. Ubbe är en högerhund, och går under stamlinan och trängs med Cora om vi försöker sätta honom på vänster sida.
Fenja och Betsla är lite för taggade innan start, och har börjat bita i nacklinor då och då. De ska få ärva Egos vajerlinor ett tag, till det går över.
Vi körde en riktig långtur på drygt 25 km en lördag. Härligt väder, snacks till hundar och matsäck till oss var medpackat. Vi körde först 30 min, stannade och erbjöd lite vatten och bröd. Bröd var inte poppis, så det kommer vi nog inte att ta med igen. Möjligen om vi slår till på eukanubas kex då, för äldre hundar. Då målsättningen var att lära hundarna att stanna och vattna/snacksa, så gjorde vi stopp med ca 30 min intervall. Vatten, bara peppning och gos, socka om Cora, och så en längre paus, där vi fick matsäck. Strålande tur, men Vittra och Freja blev lite för trötta. Vidar ömmade dagen efter, och ska inte heller gå så långt på barmark. Han är nog för tung och felvinklad för det.
Sen blev det en lång paus i draget, främst pga att jag (läs Elin) trillade nerför hela trappan från övervåningen. Öm och sliten hade jag ingen lust alls att träna hundar. När jag belv piggare började vattnet krångla. Detta resulterade i en hel veckas vila.
Vittra var skeptisk till att dra då, men efter att vi började med kortrundan på 8 km, insåg hon att den där skitlånga jobbiga turen var en engångsgrej. Ska den göras igen, eller ännu längre turer, blir det Krister med 8-spann, så får Vidar, Vittra, Freja och Cora stanna hemma med mig.

Det är himla skönt att ha ett stort rastägn som dessutom är berikat med rolig inredning. Hundarna får springa där 1-2 gånger dagligen. När det inte är löp börjar jag alltid med Vidar, Vittra, Drífa, Skade och Fenja, följt av Ubbe och Bestla. När Vidar dämpat sig och lekt snällt en stund, mutar jag in honom till Gjöa. Sen får Ego och Cora komma ut till de andra. När de börjar tycka att det är dags för frukost/middag, stänger jag in dem med käk. Vittra, Skade och Fenja får stanna i hägnet, i väntan på Gjöa, Piro och Freja. Sen får det gänget busa av sig, till de börjar bli hungriga. Då stängs alla in i hundgårdarna med maten, Vidar och Vittra får vara i hägnet en stund medan resten av djuren får frulle/middag.

I vanliga fall leker Vittra lite med de andra. Då de är för snabba ger hon snabbt upp och tvingar oss att sparka boll med henne istället. Idag, med 1 dm nysnö lekte hon över en timme med huskyna. Ingen boll alls, bara brottas, springa och busa. Hon slocknade lyckligt med mig på kökssoffan efteråt.
Idag kom det in ett helt gäng jägare till slaktladan, med minst 2 älgar. Ett containerdyk gav massor av klövar till spår, och ett gäng revben till gänget ute. Piro fick ett stort redigt köttben, eftersom han får sova ensam. Kanske ska vi trotsa snön och lägga lite blodspår nån dag?

Dags för rapport igen

Nu har det hänt lite hemma igen, på hundfronten.
Dels har vi äntligen fixat den där sista sektionen på stamlinan, så nu kan vi köra 12-spann. Vi slipepr växla mellan Cora och Freja, och Vittra kan alltid följa med, inte bara där vi tror att lös hund passar.
Vittra tyckte det var lite läskigt att vara inspänd i starten första gången, och första sträckan med. Andra gången gick det bättre, bara vi började röra på oss. Hon gillar att göra något allihopa tillsammans, även om det är roligare att vara lös. Vi har börjat köra rundan runt Tvärågården, en runda på ca 11 km. Jag har lite svårt att acceptera att alla byggnader är borta på den gamla ödegården, men vänjer mig kanske sakteliga.

Skade går fortfarande i led med Drífa, och börjar faktiskt snappa upp det där med höger och vänster. Vi har flyttat om lite grann på de övriga, och det ser ut att gå bra. Sist hade vi inte mer trassel än att Ubbe går under stamlinan och trängs med Cora då och då. Kanske har vi hittat det ultimata för stunden i alla fall.

Lördagen den 9 oktober klev vi upp 4 och matade djur, rastade hundar och packade Skade, Gjöa och Vidar i bilen. Vi spenderade hela dagen på SPHK Mäladralens utställning. Vidar som vägrar vara i hundgården fick ligga i baksätet, då hela långa dagen i huset inte var något alternativ.
Tjejerna plockade varsin 1:a, Gjöa plecerade sig även som reserv i öppenklass. Krister började med att låna ut sig till Fia med att värma upp hundar, Det slutade med att han fick hjälpa till i ringen och var med att visa fram Tjerix BIS avelsklass.
Vi åkte hem nöjda med trötta, tog en slappdag på söndagen, men fick mycket nytta gjord ändå. Stolparna till hägnet är nu stadiga efter vinterns snömängd, porten in till fåren är lagad och Lisas klövar är verkade. Tyvärr körde jag sekatören i vaden på mig själv, och sitter nu med ett hål i benet. Tur i oturen att vara halt och lytt, när jag ändå inte vågar gå promenader pga älgjakten.

Eftersom ingen vet när hemsidan ska uppdateras, så kommer brudarnas kritiker här:

Skade
Junkl 1
Typ och helhetsintryck: Utmärkt
Bra huvud och uttryck. Har en aningen stora öron. Korrekt bett, bra hals, överlinje och kropp. Korrekt svans, bra vinklar ben och tassar, utmärkt päls. Rör sig med bra steg.

Gjöa
Ökl1 KkR
Typ och helhetsintryck: Utmärkt
Utmärkt huvud och uttryck. Korrekt bett, bra öron, utmärkt hals, överlinje och kropp. Korrekt svans, bra vinklar, ben och tassar. Är inte i full päls men kvalitén är bra. Rör sig med bra steg.

Höstträning

Nu är vi igång med träningen på allvar. Det får inte bli för många dagar utan att vi kör, för då kommer Vidars hosta tillbaka. Han hostar alltid efter att han jobbat hårt och tagit i extra av glädje. Första gångerna med 4-hjuling, på snö, i stugan, samt om det blir för många dagars vila mellan varven. Han hostar slem till han somnar, att tonsillerna är borta hjälper inte.

Hur som haver, så börjar vi få ordning på hur de ska paras ihop nu. Vidar och Ego är vana att gå i wheel nu. De trivs bra ihop, och 2 starka killar gör fin nytta där. I led har vi hittills haft Piro, Drífa och Gjöa, ibland Freja, men hon yrar och som 11-åring gör hon inte mycket nyttta längre. Piro har lite för lite kondis och vill gärna ta små pauser för att kissa och nosa. Han har därför nu blivit placerad längre bak. Gjöa och Drífa kan vara lite sura på varandra, så hetsen i starten är inget vi vill ha med dem bredvid varandra. Då Skade tydligt visat flera gånger att hon vill springa om och vara längst fram, har vi nu provat henne i led med Drífa. Hon jobbar på strålande. Sträckta linor, jobba framåt, bra tempo. Hon kan dock inga kommandon än, så det ska vi jobba vidare på.
Vi har provat Fenja med flera olika nu. Det kan vara löp som spökar, men hon blir rädd när de andra studsar och är för ivriga i starten. Detta resulterar i att hon biter ifrån. Skade svarade inte emot, det gjorde både Piro och Gjöa. Igår fick hon gå med Cora istället. Det gick strålande, för Cora längtar inte alls så mycket. Hon står bara stilla och lugnt, men jobbar på bra sen, bara hon får sina tossor och vi inte kör där det är för grovt grus på vägen.
Piro och Gjöa som kan lite kommandon hamnade nu i swing, direkt bakom ledarhundarna, för att hjälpa till med styrningen om det behövs.
Ubbe och Bestla fick då gå med varandra. De är allmänt knasiga båda två men fungerade bra ihop. När vi står stilla ställer de sig gärna med framtassarna uppe på den andres rygg för att se vad som händer längre fram.

Ett par gånger nu har Freja fått stanna hemma. Blir linorna förlängda till 12-spann kan hon hänga med, men som 11-åring springer hon ändå bara med. Sällan är draglinan spänd, och hon springer gärna och snappar gräs eller snö.

Den här säsongen med större spann och hundar som fått daglig motion i hägnet, behöver vi knappt använda gasen på 4-hjulingen. Lite hjälp i uppförsbackar är allt som behövs. Snart kan nog jag köra, då mina händer inte klarar av gasknappen utan att få kramp och värk inom 5 minuter. De blir ruggigt starka misstänker jag, för fordonet i sig väger en del, sen vi två med lite extra trivselvikt på detta. ;-)

2 gånger nu har vi även haft med Vittra lös. Det har gått strålande. Vi trodde hon skulle bli trött, men icke. Hon är försiktig vid omkörningar och håller ut bra från både hundar och 4-hjuling. Helst vill hon springa framför, men när hon blir lite trött travar hon bakom oss istället. Tränar vi in höger och vänster samt andra bra kommandon på henne, får vi fin styrhjälp. Igår hoppade hon i alla diken och bäckar med vatten för att svalka sig. En gång var Drífa och Skade sugna att följa efter, men lyssnade på oss och stannade på vägen. Skade ville gärna hänga på fler gånger, men det gick inte, sa Drífa. Hon är alltså även störningsträning för hundarna.

Nu ska vi hålla oss på 3-4 gånger i veckan, 6 km till att börja med, men i slutet av veckan ska vi börja ta 12 km rundan, sen utöka, sakta men säkert.

Blodbad på gång

Vittra har löpt klart, Drífa är klar efter helgen, idag började Skade och Fenja. Nu är det bara Gjöa och Bestla kvar. Bestla torde hänga på de andra, får se hur Gjöa bestämmer sig för att göra.
Eftersom Drífa bara löper en gång om året, ska det bli intressant att se hur döttrarna gör. Det är ju onekligen praktiskt med bara ett löp, nackdelen är när det ligger i september, så att man får valpar i november. Halva snösäsongen försvinner för mamman, coh halva köket för oss, om man envisas med att ha valparna inne...

Vi är inte heller riktigt överens om det där med parning. Jag vill para Drífa igen om ett år, Krister vill inte förlora en bra hund i spannet den tävlingssäsongen. Vi får diskutera saken, det är ju ett helt år kvar! ;-)

Ett annat blodbad hoppas vi ha avstyrt. Vid kvällskissen nyss såg jag ögon alldeles utanför fårhagen. Freja var skeptisk, Vidar taggad och ville jaga. Tror det var lodjuret som var här, med tanke på ögonens storlek och placering. Hoppas det blev avskräckt då vi patrullerade av vägen med Vidar efter att ha stängt in Vittra, Freja och Cora i huset igen.

Premiär!

Då har vi tillsist, efter värmebölja och veckor med sjuka människor äntligen kommit ut på premiärturen med valparna. Vi hade befarat galna hundar i starten, men det var lugnare än vi vågat tro. Krister fick springa bredvid och hindra dem från att försöka ta sig in till fåren i starten. Inte så lyckat med fårhagen direkt i andra kurvan, dessutom med hungriga får vid grinden... Fast förbi kom vi, utan alltför mycket trassel.

Valparna jobbade på utmärkt, nästan som om de skulle vara födda till det! ;-)
De drog på med spända linor hela tiden. Fenja och Ubbe jobbade bara på snyggt i ledet, medan Skade gärna ville springa om Bestla. Bestla och Skade försökte då och då dra ut åt sidorna, men skötte sig i övrigt strålande. 
Vi började smått med en 6 km runda, eftersom det var första gången på säsongen, och premiär för de små. Det var lite väl varmt tyckte de, så det blev 2 vattenstopp, även om det sista mest var för att peppa Cora.

Alla jobbade på bra med spända linor hela tiden, utom Freja på 11 år som alltid maskar, och stackars Cora. Vi glömde att socka henne och hon hatar att springa på grovt grus. Efter att ha tröttnat på allvar strettade hon lite, sen gav hon upp. Hon fick åka på 4-hjulingen med oss sista biten eftersom hon vägrade ta ett steg till. Väl hemma haltade hon så hon fick följa med in. Hon fick 2 rimadyl innan de andra fick middag och stallet nattades. När vi började kolla ser vi att hon skavt sönder båda stora trampdynorna fram. Dumma vi som glömde socka! Nu kommer vi aldrig mer att glömma det, och har fått svarta prickar i boken däruppe. Att Cora har förlåtit oss för att hon kan logga inne i soffan, gör inte att det känns bättre.


Rasspecial 2010

Nu har årets rasspecial precis avslutats. Vi är trötta och nöjda, hundarna glada att vara hemma med lite frihet igen.

I fredags kom djurvakten Kharina med dotter Lilith. De hjälpte mig att bada de 7 hundar som skulle ställas ut: Ego, Ubbe, Drífa, Gjöa, Skade, Fenja och Bestla. Löpandebandprincipen på Odlingens hundsalong och spa: 3 hundar i taget, jag blöter ner med slangen, härligt friskt brunnsvatten, Kharina schamponerar med assisterande Lilith som häller på schampot. Jag spolar rent, sen torkar Lilith (som även varvade med att busa med Vittra).
Efter badet packades allt vi skulle ha med och så mata och vattna alla innedjuren. En del prat och nåt glas vin fick vi oxå, innan det var sovdags.

Klockan ringde tidigt, upp, rasta innehundar, på med kläder, göra frukost, snabba rastningar i hägnet, packa hundar i boxar, packa necessär och kylväska, kanske i omvänd ordning, sen ut i bilen och åka, frukosterande i bilen. Vi var framme straxt efter 8, checkade in och byggde bo mellan ringarna med Malin och Helena med 10 hundar och Lisa med 2. 3 burar 5 stolar, väskor, påsar och snacks, värsta kåkstaden kändes det som, men oerhört praktiskt och bekvämt. Lördagen hade vi grabbarna med uppe och brudarna vid tältplatsen. Söndagen ställde vi bil och släp ovanför ring 2, vilket visade sig vara väldigt bra.

Lördagen var det hanar och valpar. Vi ställde bara Ego och Ubbe, och jag skulle ha visat båda. Tyvärr fick de gå in exakt samtidigt, så Krister fick visa Ubbe i juniorklass hanar, 10 deltagande. Ubbe åkte ut på en 2:a, men brorsan Aslak fick 1:a med HP och placerade sig som 2:a i klassen! Grattis till Lisa och Aslak!
Ego var sitt vanliga glada jag, och tramsade lite, fick en 1:a, och sen var vi klara i öppenklass hanar. Vi roade oss resten av dagen med att titta på när det gick bra för Fia, Annika och främst Brenda. Grattis till fina resultat!
När vi lämnade ringarna var det promenering av hundar, fixa lite mellanmål, mata hundar, öppna en flaska vin, rasta hundar igen, sen pizza och prata en stund i tältet tillsammans med Lisa. Sen snabbkissa hundar igen och så försöka sova. Vi hade höglöpande Drífa i tältet, grabbarna i bur i tältet, och de andra 2 och 2 i boxarna. Tyvärr var det ingen bra idé tyckte Bestla, som grät stora delar av natten.

Söndagen var vi upp tidigt, rastade hundar, frukosterade dem, packade ihop och rev tält, gav hundarna en liten promenad var, sen upp till ringen för årets stressupplevelse! Vi två hade 3 juniortikar (Bestla, Fenja och Skade) som skulle in i ring 1. Malin hade Kraka som skulle in i ring 1 och 3 brukstikar till ring 2, allt kl 9. 7 hundar på 4 personer samtidigt i 2 olika ringar är en aning stressigt! Vi lånade in Lisa till Bestla, och Malin raggade handlerhjälp i Brenda till Kraka och Viggo till Grynet. I ring 1 med 18 anmälda juniortikar åkte först Bestla, sen Fenja och sen även Kraka ut på 2:or. Kraka brukar ju vinna, så jag blev lite modstulen när det var min och Skades tur. Skade hade nämligen blivit rädd när vi tog de första 2 gemensamma varven. Jag smet iväg och lyckades peppa henne och få henne att trava innan det var dags för individuell bedömning. Tur var nog det, för vi fick ett rött band, 1:a pris, sen in i ringen igen för bästa juniortik. Hon fortsatte att vara lite blyg, men fick en chans till att trava åt ett annat håll, där det inte låg en massa hundar, och gick bättre. Vi placerades 2:a i klassen, och fick ett CK!

Jag var bamsemallig, och stod glad vid vårt lilla ghetto när Malin och Grynet kom ut ur ring 2 med ett CK. Vi pratade på och missade totalt att i ring 2 började de döma öppenklass tikar. Där skulle jag visa Gjöa och Malin Drífa. I panik lyckades vi hitta nummerlappar och få fram hundar. Inget springa igång innnan eller så, men vi var sist i den stora gruppen så vi hann jogga runt lite i bakgrunden medan domaren gick förbi alla. Sen delades vi in i 3 grupper för att kunna springa 2 varv över huvud taget, det var hela 32 anmälda. Efter våra varv var det äntligen dags för lite välförtjänt vila. Det tog ett tag innan det var dags för individuell bedömning på de sista hundarna i klassen. Både Drífa och Gjöa fick 1:or. I konkurrensen åkte jag och Gjöa ut, medan Drífa travade sig till en 3:e placering och ett CK! Nu hade jag och Krister varsin tik att visa i bästa tik, och eftersom Mettemarit fått ett CK i veteranklass hade Malin och Helena oxå varsin!
Ingen av oss placerade sig, men Mettemarit var i princip sist att plockas ut. Kul ändå för lilla Nattfrostens kennel att stå där med 2 av 11 (om jag räknade rätt med min trötta skalle) CK-tikar. Vi hejade istället på Fia, som med sin Tióne placerade sig som bästa tik och fick ett 2:a cert! Bamsegrattis!

Vi ställde sedan upp med Drífa i avelsklass, Skade, Aslak, Kraka och Fenja. Vi fick en 1:a med HP och en stor fin rosett, trots att vi var 4/4. Körde även uppfödargrupp med samma 4 valpar, bara för kul. Där fick vi en 1:a, stort tack till våra hjälphandlers! Sen var det dags att packa ihop och förbereda hemfärd. Efter alla finaler satte vi oss dödströtta i bilen, glada att bara ha 2 timmar hem, i jämförelse med 10-15 timmar många hade. Förvånade ser vi att klockan bara är 15.20!

Väl hemma släpptes alla hundar in i sina hundgårdar. Cora och Piro hade camperat ihop i alla 3 gårdarna på baksidan. Cora blev glad att få hem sina grabbar, och var busigare än dem! Efter att de fått mat med massor av vatten för att kompensera ev vätskeförlust av resan, sov de gott.
Vi hade lite packning att ta hand om, så när Kharinas bil lämnat gårdsplanen jobbade vi på en stund, sen middag, mys med innehundarna som i och försig haft det bra, men var glada att se oss igen. Krister snubblade till sängen tidigt. Jag halvsov till en film innan jag följde efter. Härlig helg, men oj vad trött kropp och skalle är nu!

Minisemester

Årets lilla semester fick en osäker start. Elin hade magsjuka med hög feber i början av veckan. Då djurvakterna Kharina och Lilith dök upp på onsdagen var dock en bättring märkbar. Zantac och immodium packades, tillsammans med tält, luftmadrasser och övrig campingutrustning. Våra "avbytare" hann vara med på både kvällsmatningen med hundsläpp i hägnet på onsdagen, och torsdagens morgonrutiner på alla djur, för att underlätta Elins skrivna instruktioner.
Med en strålande start av prickfri ombesiktning av opeln, gav vi oss av mot Östersund.

Vidar följde med, och han gillade det där med semester! Med en kudde mellan sätena fram, kunde han ligga med oss och svalkas av AC och tugga resgodis. Tyvärr ville Krister få plats på madrassen på nätterna, så han fick bara en renfäll, men sista natten klämde han upp sig med oss några gånger...

Fredagen spenderades på Jamtli, diskuterandes allmogedjur och mysandes med 40-tal. Vidar fick böra matsäcken i klövja, och hade knappt några problem med hundar eller djur. Folk log och tyckte han var söt, många barn ville hälsa och gosa. När hungern drev oss därifrån shoppade vi lite på stan och tog med pizzor till tältet. Vidar fick glass till efterätt, vi lite öl och vin. Campingen var stökig på fredag kväll, med dansbandsbaluns och fotboll av fyllskallar bredvid tältet. Fast det märkte nog bara Elin, de andra snarkade sött...

Lördagen tog vi en promenad i Östersund längs storsjöns strand med lite glass och klickerträning som avslutning. Sen kom Fia och guidade oss till Fjällandet och hennes söta lilla hus. Vi hälsade på hundar, kikade på hundgårdsanläggningen och fick även ett snabbt mysande med småvalpar, medan mamman rastades. Sen grillade vi, pratade och myste en stund, innan vi återvände till Östersund. Tack igen, för en trevlig eftermiddag Fia och Johan.
Vi var bjudna till Jamtli på grillfest vid PerAlbintorpet med 40-talarna och beredskapsgänget på kvällen. Tyvärr, fast i efterhand var det nog bra, spökade min höft, så jag tyckte vi skulle banga. Vi åkte tillbaka till campingen, slappade, tog ett glas vin, åt lite och sen började det regna. Vi hann rasta Vidar efter hans middag, sen låg vi på madrassen och läste. Tillsist kunde jag inte vänta längre på uppehåll, så jag tog Kristers regnjacka och smög ut bland träden bredvid oss. Tillbaka inne i tältet upptäcker jag att vattenpölarna utanför har invaderat oss. Räddning av packning börjar, och tillsist står allt vi var riktigt rädda om på bordet, det vi var rädda om på stolarna, och det som borde klara sig på de torrare ställena. Vidars renfäll låg i en rejäl pöl, men räddades upp lite av ett överkast. Vid halv två slutade det regna så grabben fiock en snabbkiss, sen sov vi alla 3.
Tanken på hur kul det hade varit att komma tillbaka till detta från en grillfest, var nästan skrämmande!

Söndagen tog vi sovmorgon, men vaknade till ett tält utan vattenpölar. Det tog en stund att få ihop all packning och separera blött från lite blött och helt torrt. Sedan tog vi vägen via Åsarna hem. Där stannade vi till och hälsade på Aslak och tog en trevlig pratstund med hennes föräldrar. Aslak hade verkligen vuxit och blivit en stilig ung man!

Väl hemma slog Vittra nästan knut på sig själv av glädje, alla andra hundar var redigt stojiga och tom fåren stod vid grinden och bräkte efter oss (eller tyckte i alla fall att vi skulle komma med lite godis åt dem). När packningen var avklarad startade vi kvällsmatningen, hittade 2 nykläckta kycklingar under Pipan, tog ett släpp i hägnet med hundarna, sen gick vi trötta in, duschjade och gjorde kvällsfika.

Det var årets lilla semester. Nu ska vi jobba, och vänta på en kort helg i stugan, där det inte blir vila, utan bygga hundgårdarna klara.


Nu kan det inte bli värre. Just nu är det ...

bild003 (MMS)

Nu kan det inte bli värre. Just nu är det 70 grader varmare än den kallaste vinterdagen.


Furuvik

Fenja och Skade fick följa med till furuviksparken idag. Fenja ville helst gå bakom Elin och Skade men med tanke på hur lite saker hon har fått följa med på skötte hon sig jättebra. Hon var inte rädd utan bara lite avvaktande.
Kalvarna var roliga för det fanns ett hål i deras stängsel där man fick in huvudet, fåren kunde man pussa på och kamelerna var lite stora. Nöjesfältet som vi tänkte undvika bestämde de sig för att vi skulle utforska.

Det var två trötta småttingar i baksätet på vägen hem.

Socialträning av Skade

Skade fick följa med mig (Elin) på en minisemester i helgen. Jag funderade ett tag vilken hund som skulle få följa med. Vidar blir rädd för kyrkklockorna och Vittra är i en rätt skällig fas, så jag bestämde mig för att socialträna en valp. Fenja är för galen, Bestla för vild och Ubbe för ljudlig. Jag skulle ju hinna umgås och sitta med på ett möte oxå, inte bara passa valp. Således fick det bli Skade.
Vi började fredag eftermiddag med en liten promenad med Vidar och Vittra, sen fick de gå in i huset och vi packade in oss i bilen. Första anhalten var Hagsta, för att plocka upp Joar, så hon fick sällskap i baksätet.
Nästa stopp var på Brynäs Zoo. Hon ville inte alls gå in, så jag bar helt sonika in henne. Väl inne busade hon med en liten blandrasvalp, sprang glatt ifrån mig och hälsade på folk och hundar. Inte alls den lite försiktiga och ängsliga valp jag förväntat mig. Hon fick lite tuggisar och en pipleksak och vi köpte hem 100 kg eukanuba, innan vi tog oss ut i bilen igen.
En stopp till för att hämta Danne, där vi mötte Malin och hennes goldentikar Lilja och Tosca. Skade hälsade glatt på dem, pussades och kunde nog tänka sig att busa lite oxå. Efter en snabbrastning åkte vi så vidare till Uppsala.

Resan gick bra, hon sov eller låg tyst och förnöjt i baksätet. Framme rastade jag henne och sen gick vi in. Hon busade glatt med sina nya leksaker och ville undersöka allt, utom trappan upp. Den vägrade hon hela helgen, så när vi skulle sova fick jag bära henne upp och sen ner igen på morgonen. Troligen var den för halkig, och dessutom öppen.
Hon var lite ängslig då barnen rörde sig fort eller lät högt, annars gick det hur bra som helst. Hon var nöjd med att leka med sina saker, tugga på sina ben, gå små promneader och bara hänga med oss. Visst var honn trött av alla nya intryck och sov massor, men uppförandet var utmärkt. Inte ens när vi åkte till stallet och umgicks med hästarna var det läskigt. Hon gömde sig bakom mina ben om det blev för mycket, inte mer. När Blixten sadlades av och fick hovarna kratsade somnade hon hoprullad på stallgolvet.
Det enda hon inte gillade så mycket var Ursus som var lite sur på henne. Han ville ha alla smulor själv, och gärna hennes saker med. Ute gick det bra, men då var han helt ointresserad av henne. Hon fick sova i buren bredvid mig på nätterna, och där trivdes hon galant. Inte ett pip, utan bara djup sömn.
På hemvägen fick hon hälsa på Tyra som hon inte träffat på ett bra tag. Lite lek på pudelvis (man skulle skälla när man busade, vilket de aldrig gör hemma) fick hon, sen vara hos mamma, pappa och Maja när jag jobbade. De tog en härlig långpromenad med hundarna lösa innan jag slutade och vi åkte hem.
Tjejerna hemma var lite tuffa på henne när hon gick in i hundgården. Istället för att lägga sig på rygg och skrika, sa hon ilsket ifrån. Hon byggde helt klart självförtroende den här helgen!

Jag sammanfattar stolt, att hon uppfödde sig som en normal inneboende sällskapshund! Inga olyckor inne när det gäller rumsrenhet eller annat (förutom en skål med rivna ostsmulor hon lyckades riva ner), utan lugn och sansad. Hon är bara 4 månader och har bott ute sen hon var 9 veckor gammal!Skade hemma i hägnet en solig marsdag.

Vårbus

Idag fick Ego, Vittra och Drífa leka med valparna i hägnet. Många varv med rena glädjerus, massor av brottas och en del bara nosa runt.

Polardistans 2010

bild005 (MMS)

Efter en hel del funderande bestämde jag mig sommaren 2009 för att anmäla mig till PD 2010, min första tävling med hundspann. Det största problemet var att jag inte hade tillräckligt med hundar i rätt ålder. Men Malin Sundin ställde upp med detta plus utlåning av den utrustning som jag saknade. Från början hade jag tänkt starta med 6 hundar men när hemsidan kom upp inför tävlingen var klasserna ändrad från 4-6 hundar till 6-8 hundar. Problem uppstod då alll min utrustning var anpassad för 6 hundar. Men efter att ha tränat med 7 hundar hela vintern var uttrustningen justerad för 8 spann. På söndag morgon packade jag Piro och Drifa i bilen för att åka till Särna. På vägen svängde jag in i Orsa för att hämta min handler vid busstationen samt till Ylajärvis för 5 hundar och det sista av den obligatoriska utrustningen. Nästa gång ska jag börja tidigare med packningen så jag hinner väga mina saker och byta ut de tyngsta föremålen. Kan jag tjäna in några kilon på det så har hundarna mindre att dra. Så här i efterhand inser jag att jag nog av gammal vana packade för tur, inte tävling. Väl framme i Särna är det mörkt så det blir bara att packa in oss i stugan och mata/ rasta hundarna. Therese som var min handler är van med hunddagisrutiner så hon promenerade varv på varv med hundarna. Hon jobbar som hundinstruktör i Stockholm och ville följa med för att se en del av hundvärden som hon inte har sett tidigare. På måndagen tittade vi på de första starterna. Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller tycka synd om de som kör 30 mil på skidor. Sedan var det dags att ta tag i registreringen, veterinärbesiktningen och kontrollen av den obligatoriska utrustningen. Det var skönt att vi hade kommit i god tid så vi han fixa allt innan majoriteten av startfältet kom. Strax före förarmötet upptäckte jag att de delade ut en tävlingskarta i sekretariatet som inte fanns när jag anmälde mig, så det var bara att hämta en. Synd att spåret inte var inritat från början på den utan att man fick rita av sträckningen från en karta som saknade leder och vägar så det var lite gissa, rita och hoppas det blev rätt. Tisdagens start gick bra förutom att jag höll på att missa min starttid. När jag var klar trodde jag att funktionärerna skulle säga till när det var dags eftersom 3 olika funktionärer frågat när min starttid var. Men rätt som det var kom Malin rusande och ropade att jag skulle starta. Så i vild panik tog vi oss till startlinjen. Therese snubblade/ fastnade i snön så en funktionär tog ledarhundarna och ledde dom till start. Drifa skyggade då det kom en okänd så selen trasslade sig. Med nio sekunder till start så hann inte funktionären justera selen så vi startade med lite trassel. Tänkte köra ner till sjön och fixa selen men alldeles före sjön fanns det ytterligare en funktionär som kunde hjälpa mig. Det verkar inte som det rådde någon funktionärsbrist. Hundarna gick bra och under de första 2 milen blev vi omkörda av åtskilliga spann. Jag var lite nervös i början, eftersom jag blivit skrämd med att många polarhundar inte tycker om vita hundar. Jag hade hela 5 vita eller mycket ljusa hundar i spannet! Men till slut fick vi in rutinen på omkörningar: Försök få släden åt sidan, bromsa in spannet lite så hundarna får jobba hårdare och när de första hundarna i det andra spannet kommer upp brevid släden stannar jag mitt spann och får på så sätt till en snabb omkörning. Piro blev troligen nafsad i någon omkörning för jag hittade märken på han nosrygg. Det var en trevlig tur till Lofsdalen. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde tagit fler korta pauser, för hundarna var trötta när vi kom fram. På väg upp för fjället började Haakon krabba. Jag hade blivit förvarnad om att han kunde göra det så jag brydde mig inte. Men när det sedan började gå utför så upptäckte jag att han hade lyckats få ut höger framben ur selen. Undrar om det kan vara detta som gjorde att han vid veterinärkontrollen ömmade fram i bogen. Jag beslutade att ta ut honom ur spannet. Tanken var annars att Piro skulle tas ut då han likt husse kämpar mot lätt övervikt. När jag efter 3½ timmes vila gick ut från Lofsdalen var det mörkt. Jag hade inte ritat in på kartan hur spåret gick på sjön, men hade kartan från hemsidan i huvudet. Reflexerna till höger om mig i pannlampsskenet övertygade om att spåret gick på andra sidan sjön och att hundarna följde ett spår upp till campingen. Efter mycket slit utan resultat såg jag att ett till spann startade, så jag inväntade honom. Han hade samma åsikt som mig om spåret och efter några misslyckade försök kontaktade han checkpointen så att de skickade en skoter för att hjälpa oss till rätta. Det visade sig att hundarna hade rätt och vi hade fel! Sedan körde vi tillsammans ett bra tag till min pannlampa började strula. Med lite mekande fungerade den igen. När vi kom upp på fjället igen så blåste det så hundarna nästan stod stilla och min toboggan gick i sidled på spåret. Hundarna blev märkbart trötta och rätt som det var så poffade det till på huvudet. Pannlampan gav upp så vi blev stående där i mörkret medan jag famlade efter reservlampan i släden. När den satt på huvudet var det bara att forsätta och jag började leta efter en lägerplats för natten. Snöyran gjorde det inte lättare, så till slut stannade jag vid en dunge (3 st träd och 2 buskar) på sidan av spåret där jag kunde förankra hundarna. Jag trampade och grävde ett dike till mig och hundarna så att vinden skulle gå över oss. Vaknade till några gånger under natten då det kom andra spann och passerade oss. (Hörde i mål att det hade mätts upp 14 sekundmeter i byarna, vet inte om det stämmer) Vi startade i gryningen igen och allt gick bra till sista milen. Piro som borde ha stannat i Lofsdalen visade tydliga tecken på trötthet. Tillslut tog värmen honom och han ville inte springa mer. 6 km från förvarningen och 8 kilometer från mål var det bara att packa om släden för att få ner honom i den. Han satt där i 2 kilometer innan han hoppade ur, jag stannade och stoppade tillbaka honom men han ville inte åka i släden. Bore började också visa trötthetstecken och stannade till då och då. Efter lite omflyttningar fick jag hundarna på nya platser och det började gå frammåt igen. De sista kilometrarna var det Alex förtjänst att vi kom fram till mål. När jag började slappna av nere på sjön med målet nästan i sikte kommer det ut en häst 50 m framför oss. Gubben tycker att det bara var att köra förbi. Efter lite vänligt skrikande för att överrösta hundarna vänder han med hästen upp på land igen. Förlorar 5 minuter på att få hundarna att passera platsen och de förlorar krafter som de inte har. Piro stapplade bokstavligen över mållinjen och det var trevligt att det fanns folk som stod där och hejade på oss eftersläntare trots att vi kom så långt efter segrarna. Det var en trevlig erfarenhet, förutom den sista milen då jag fick pressa hundarna för att komma i mål. Jag lärde mig en hel del som jag kommer att göra annorlunda nästa gång för att få piggare hundar över mållinjen. Det tog nästan 1 vecka innan Piro blev sig själv igen, de övriga såg hyfsat pigga ut efter en natts vila.


RSS 2.0